Försöker njuta av våra sista dagar i LA. Det går så där...Är nämligen så himla dålig på att verkligen NJUTA när det närmar sig slutet. Blir så där hopplöst nostalgisk och blödig och istället för att maxa så har jag en växande panik inför att mitt livs drömresa går mot sitt slut. SÅ korkat, jag vet, men jag kan inte hjälpa det. Men gissa om jag känner mig tacksam för att vi gjorde det! Att vi inte bara pratade, drömde och sa: tänk om. För det här har lätt varit bland det bästa vi upplevt som familj...Eller det är i varje fall vad Amaury och jag tycker. För det är två personer i familjen som LÄNGTAR hem till Stockholm, till sina rum, till mormor och morfar och till våra (i min värld) trista vardagsrutiner. Och TUR är väl ändå det!
