Det blev en annorlunda jul för oss, som för så många andra. Det var många jag saknade, inte bara min älskade svärmor Cecile. Det blev en hel del jultårar under julaftonskvällen. Ni som lyssnat på jul-podden vet... Men för barnen och förstås för vår egen skull ville vi ändå hålla oss till våra jultraditioner och göra julafton till en fin högtid. Mammas pynt kom fram ur jullådorna och det kändes faktiskt nästan som om hon var här när jag pyntade: "Nej, den vita tomten där", "Jo, ALLT pynt ska upp i granen, det är bara härligt när det är MYCKET". Det kändes ändå viktigt att göra det på mammas sätt, som detta år stannat hemma i Stockholm med pappa. Tur ändå att vi kunde ses på FaceTime på kvällen! Mysigast av allt var ändå barnens förväntan, det spelar ingen roll om man är sex eller nio, det är precis lika spännande. Äh, det spelar ingen roll om man är 44 heller...Julpirret är ingeting jag växer ifrån i varje fall. Jag fick ett litet, men mycket, mycket fint paket. Det är nästan att jag tror att Amaury lyssnat på podden. För visst har jag pratat en hel del om att jag önskar mig glittrande örhängen... Älskar vår julbukett som fortfarande pryder matsalsbordet. Så fin mix tycker jag! Ja, det här var en liten uppdatering från mig i Verbier. Hoppas du har fått fira med nära och kära.
