Hej från tåget på väg till Paris. Sitter just nu och njuter av lugnet. Har precis lyssnat klart på fantastiska Rickard Söderbergs sommarprat. Vilken röst och vilken kraft! Nej, jag pratar inte om hans fantastiska sångröst för den är jag redan ett fan av, utan om hans drivkraft och förmåga att sätta ord på starka, självupplevda känslor. En förebild som uppmanar oss att älska oss själva för precis dem vi är. Ett sommarprat om stora drömmar, evig kärlek och hans idoler som gjort världen bättre. Ni måste lyssna! Tillbaka till min resa. Tänk er själva, två nätter i Paris, bara för mig själv, med ett helt ljuvligt program som väntar - mer om det senare! Men när jag lämnade svärföräldrarna 06.00 imorse för att hoppa på tåget i Lausanne var det faktiskt nära att jag ställde in hela resan. Alltså den fruktansvärda känslan när dottern, gråtandes och krampaktigt kramade om mitt ben, "snälla mamma, låt mig få följa med". Vi hade delat säng och kramats hela natten, ömsom sovit, ömsom pratat. Herregud, alla dessa känslor som finns hos en sexåring...Puh, mitt mamma-hjärta brister! Jag minns så väl de ytterst få gångerna mamma lämnade mig under min barndom och vilka skräckscenarion jag målade upp. Skräckscenarion som kommer tillbaka så fort jag ska lämna min älskade familj. Blir man någonsin av med dem??? Men gissa hur underbart det kändes när mobilen plingade till alldeles nyss, med en bild på två överlyckliga barn som hoppar i höskullen och kör traktor hos fabror Cyril. Kunde inte sluta titta, var till och med tvungen att visa min helt ointresserade granne på tåget i ren glädje. Nu ska jag banne mig passa på att njuta, samla intryck och ladda upp "tålamods-batteriet". För tålamodet måste vara maxat när man är på semester med barn och jag har ju några underbara och intensiva veckor framför mig. Ja, dessa kontraster - det härliga med livet ändå...
