Idag firar jag livet lite extra. För nio år sedan kom hon, min älskade dotter. Jag minns det som om det var igår. Förmodligen mina två mest utmattande dygn någonsin, en envis liten tjej som vägrade komma ut. Tänk att jag fortfarande kan spela upp nästan varje litet fragment från förlossningen. Jag tänker på det varje födelsedag. Inte på det jobbiga...Eller jo, det är klart jag gör, men framför allt tänker på hur hjärtat svämmade över av kärlek när jag ÄNTLIGEN fick henne i min famn. En svart liten kalufs, bruna ögon - och med en röst som inte lämnade någon oberörd. Så full av liv, då och nu. Jag känner dygnets alla timmar, precis som jag gjorde i den stunden, en sådan obeskrivbar tacksamhet. Nej, jag tar ingenting av detta för givet. Mammarollen är den bästa men också den svåraste. Att vara en bra förebild är inte alltid en självklarthet, stundtals vacklar jag och frågar om jag tänker rätt. Vilken tur att jag har min egen mamma att bolla med och andra kloka mamma-förebilder runt omkring mig. Om det är något jag har lärt mig så blir allt så mycket lättare om man pratar om det. Hur ska vi fira då? Jo, kalaset som vi skulle haft igår ställdes in. En självklarhet i dessa tider, men ändå otroligt svårt när vi skulle berätta för Electra att kalaset flyttas fram. Men vi firar förstås ändå, ikväll med familjen. Och som vi ska fira! Önskar jag hade fenomenala Joy Harris vackra bakelser som jag beställde till en plåtning med Rörstrand för ett tag sedan...Men, men - klassisk prinsesstårta duger det med!
