Som så många andra har de senaste veckorna varit en känslomässig berg- och dalbana. Saker som tidigare varit så självklara som att umgås med mamma och pappa, mina kompisar eller att bara få ge någon en kram känns nu allt för långt borta. Som jag saknar det. Allt känns kort och gott konstigt, sorgligt och ofattbart. Hela helgen var jag sur, nedstämd och blev irriterad på minsta lilla grej. Svor över barnens lilla odling i köket som vägrar ta fart och växa, började rensa städskåpet som en maniska människa och försökte samtidigt att förklara för barnen att jag inte var irriterad på dem. Men hur hemsk jag än känner mig måste jag ändå erkänna att det var skönt att få ge utlopp för mina känslor. Idag känns allt lite lättare. Nu sitter jag här vid matsalsbordet och känner mig positiv när jag ser den klarblå himmeln utanför fönstret. För att inte tala om min magiska bukett som jag unnade mig själv förra veckan med fjärilsranukel och årets första pioner. Den här veckan ska bli bra, produktiv och jag har lovat mig själv att göra det bästa av situationen. Maxa tiden jag får över till att samla tankar, skriva och göra sånt jag aldrig annars hinner. Mamma påminde mig igår om att skriva ner saker som händer barnen. En Electra-bok och en Balthazar-bok. Små enkla händelser som kommer vara så roliga att läsa i framtiden. Jag gjorde det när Electra var liten men efter en tid glömde jag bort den där boken. Det är dags att börja om på nytt.
