Om ni bara visste hur många gånger jag öppnat upp datorn under helgen för att skriva om det FRUKTANSVÄRDA som inträffade i fredags men stängt ner den precis lika fort. Sorg, ilska, rädsla och framför allt tomhet är känslor som genomsyrat min helg...Känslor som inte lämnar. Att det mest fasansfulla inträffade, här på en gata i Stockholm, så nära men ändå fortfarande HELT ogreppbart. Och orden som jag så gärna annars tar till fastnade och fingrarna på datorn blev som förlamade. Jag kunde inte skriva. Inte ens i min dagbok. Ett ekande tomt uppslag kommer för alltid påminna mig om den sjunde april 2017 och dagarna som följde. Men trots obehag och känslan av att jag ville stänga in mig tillsammans med familjen i hemmets trygga vrå för typ alltid, bestämde vi oss för att ge oss ut och trotsa rädslan. Och så glad jag är att vi gjorde det. För den värme jag kände på Stockholms gator har jag aldrig upplevt tidigare. Människor såg varandra, mötte varandras blickar i samförstånd och det var fint. Så otroligt fint...Om det är något stort och viktigt som måste komma ur allt detta fasansfulla och sorgliga så hoppas jag att det är kärleken och respekten till varandra. Historier från vänner har strömmat in via sms. Berättelser om hur de samkört, plockat upp en främmande människa på gatan som står utan transport, eller räddat äldre personer som bara behövde en trygg plats, en kopp te och en axel att luta sig mot. DET hoppas jag vi fortsätter med. En hjälpande hand när det behövs - ett leende som piggar upp eller bara ett enkelt "hej". Att vi är här - tillsammans! Jag ska försöka tänka på det varje dag, att göra det "lilla" i vardagen för någon annan. Det lilla som ändå betyder något. Kära läsare - ta hand om er. Kram från mig.
