Det blev Leksandsdräkten. Alltså - det finns ingen klänning i hela världen som kan tävla mot min fina folkdräkt. Barnen tyckte jag såg ut som tanterna på Skansen, min kompis Nina fick sig ett gott skratt när knäppningen gick upp i kjolen och jag helt plötsligt visade rumpan (OBS! inte planerat!) under "Små grodorna". Tur att jag hade något under...Ni som lyssnar på podden fattar vad jag menar. Det känns nästan lite högtidligt att klä sig i folkdräkt. Nej, det här är ingen outfit man "slänger på sig" med så många fina delar och detaljer som ska sitta rätt. Jag känner att jag måste få mig en ordentlig instruktion av gudmor Christina eller kusinerna i Tällberg, för jag har långt ifrån koll. En uppmärksam följare på Instagram förfasade sig över hur jag bar den. Jag klandrar henne inte, men jag gjorde så gott jag kunde. Och att jag bar sneakers till folkdräkt = INTE okej. Helt medveten om detta, men alternativet var ett par trendiga pälstofflor. Mina svarta skor som passat så bra blev dessvärre kvarglömda i stan. Och VILKET hantverk. Den här huvudbonaden är ju så vacker. Om jag inte minns fel får endast ogifta kvinnor bära den? När man är gift bär man endast den vita "käringhatten" - är det någon av er som vet? Nina hade med sig fyra underbara kransar till barnen - finaste presenten! Och midsommarfirandet då? Lovade Amaury att sänka ambitionsnivån - skippa hembakt, jordgubbstårtor, blomsterarrangemang i varje vrå och midsommar-playlists. Jag fick inte till det i år, eller, jag orkade faktiskt inte...Så jag var "snäll" mot mig själv och gjorde så gott jag kunde, det blev bra, trevligt och alldeles lagom. TÄNK om jag kan fortsätta så här. Alltså att inte alltid känna att ALLT måste vara så perfekt hela tiden. Det blir ju dessutom så mycket roligare när man istället kan vara närvarande och inte helt sönderstressad i kulisserna. För som jag känner mig just nu, trött och lite lätt överarbetad blir jag bara helt matt efteråt. Funderar ofta på hur min mamma fick till det när vi var små? Hur hon hann med att baka de där tårtorna när vi skulle fira, hur våra kläder alltid var nystrukna, håren nytvättade och hur hon på midsommar trots lite sömn med småbarn ändå orkade leda dansen runt midsommarstången med 100% energi. Vilken hjälte! Jag uppskattade såklart allt det där hon gjorde för mig då, men nu när jag själv har barn uppskattar jag det ÄNNU mer. För jag vet hur satans svårt det är, livspusslet alltså. Mamma, om du läser det här, lova att berätta hemligheten!! För herregud vilken mamma du är! Och som jag saknade dig på vårt midsommarfirande...
