Äntligen är jag igång med min coach igen. Vi träffades i måndags och det kändes så bra. Jag var ju tvungen att ge henne en rejäl uppdatering då vi inte har setts sedan juni. Det som framför allt sticker ut är att jag plötsligt fått ett brinnande behov av att säga ifrån och markera. Jag har gått från att vara en ja-sägare till en nej-sägare. Men inte bara det, jag kan bli så fruktansvärt förbannad. Nej, det är inte hormonerna, det har jag kollat, det är något helt annat. Äh, det här är väl inget konstigt tänker du. Jo för mig, som 99,9% av min vakna tid för det mesta är positiv, glad och i starkt behov av att uppfattas som trevlig, är det mycket, mycket konstigt. Som när jag för en tid sedan fullkomligt exploderade på Amaury över telefon. Där stod jag, en fredagseftermiddag och skrek på min chockade man på andra sidan luren, mitt på Nybroplan, med ett myller av fredagspeppade människor runt mig. Som de stirrade - och jag fortsatte att skrika det ena ordet värre än det andra. Hjälp! Nu, när ett par veckor passerat kan jag skratta lite åt det. Men undrar ändå, är det en kris? Eller håller jag på att tappa det? Inte alls, säger min kloka coach. Jag behöver gå igenom det här, det är en fas, för vi slutar tydligen inte med att gå igenom faser bara för att vi passerat 40. Ja, fortsättning följer, och jag har ingen som helst aning om vart detta kommer sluta...
