Jag vill börja med att tacka för era fina kommentarer till det här inlägget, det betyder så otroligt mycket ska ni veta. En snabb uppdatering eller snarare mitt sinnestillstånd just nu? Total harmoni. Nej, lova att ni inte slutar läsa här, låt mig först få berätta... Våren var lika rolig som den var utmanande och jag stressade mig igenom veckorna, många gånger gråtfärdig på morgonen när jag såg min egen spegelbild. Det var en trött, sönderstressad och inte hundra procent lycklig person jag mötte i spegeln. "Varva ner, tacka nej, ställ in", var råd jag fick höra från kloka människor i min närhet. Inklusive den snälla doktorn som efter den fjärde penicillinkuren med bestämd ton sa att hon ville sjukskriva mig. Men det fanns ju ingen chans att trappa ner eller ta det lite lugnare för min chef (jag själv) är en sträng sådan. Men jag ställde in ett Säker stil-uppdrag på Bomullsfabriken på Nääs Fabriker, något jag fortfarande inte kan riktigt komma över, men då låg jag ju också hemma i fyrtio graders feber. Det fanns helt enkelt ingen annan utväg. Och när jag låg där sömnlös på nätterna kunde jag inte låta bli att fundera på den egentliga orsaken bakom alla infektioner och min förlamade trötthet. Det bestämdes att jag skulle testas på alla möjliga vis. Nu har jag fått nästan alla provsvar - och det ser bra ut! Orsaken var precis som jag misstänkt sjuka barn, sänkt immunförsvar och mycket stress. Så här med facit i hand kan jag förstås fråga mig själv - vad håller jag på med? Hur kan man gå så långt att man lånar extraenergi från kroppen, energi man egentligen inte har? Och jag är helt säker på att NI känner igen er. Men när det snurrar på i rasande fart OCH man faktiskt också har så himla roligt under resans gång, hinner man ju knappt känna efter. Jag fick ett uppriktigt och brutalt ärligt mejl från en läsare som skrev: du ser verkligen allt annat än pigg ut, jag orkar inte följa dig längre, om du inte börjar varva ner kommer du krascha. Aj - det gjorde ont, men jag visste ju också att det låg en sanning i det. Spola fram mindre än en vecka från att jag lämnade Stockholm. Här sitter jag i trädgården under vårt älskade mullbärsträd men barnen som springer runt och leker och Amaury som tar en eftermiddagslur i soffan alldeles bredvid mig. Och jag är så tacksam. Tacksam för att jag är frisk, glad och lycklig. Tacksam för livet helt enkelt. Jag kan också konstatera att semester ÄR den bästa medicinen. Och man behöver inte sitta i en trädgård i södra Frankrike för att känna sig avslappnad och lycklig. Nej, det blir så uppenbart för mig att jag behöver växla ner för att kunna växla upp. Jag har verkligen varit urusel på det - men från och med nu kan det ju bara bli bättre.
