Fick ett superfint mejl från en läsare och poddlyssnare som verkligen berörde. En klok kommentar på nya podden där jag berättar om min resa med min coach. Blev så peppad av att det är fler som har gått igenom samma sak. Och att det faktiskt går att hitta rätt väg framåt, men även hitta tillbaka. Det var nämligen så det hela började för mig. Insikten i att jag bara kört på, drivit på mig själv och på vägen tappat bort lite av det som är "jag". Att komma på sig själv: Just det, det är så här det känns när man skrattar, är riktigt arg, sjukt lycklig, kär eller ledsen. Känslor jag stod bra mycket närmare när jag jobbade med musiken, som då var en självklarhet, just för att allt det där uttryckte jag ju i min musik och på scen. Men idag när jag bollar barn, man och karriär och många, många projekt samtidigt glömmer jag bort dem eller framför allt skjuter dem åt sidan och tänker allt för ofta: Det där löser jag senare. För att jag inte hinner, orkar och ibland helt enkelt inte vill. Att gå till en coach är ett beslut jag är så nöjd med. Och faktiskt också riktigt stolt över. Men det är också utmanande. Att komma nära sin känslor är häftigt men det är också lite skrämmande. Den här helgen är jag tillsammans med nära och kära i Schweiz. Underbart, viktigt och framför allt så ROLIGT!
